Jag tror aldrig jag kännt mig så ensam som jag gjort de senaste månaderna/veckorna trots att jag har världens underbaraste pojkvän, och trots att jag börjat umgås med gamla barndomsvänner. Jag känner mig inte inräknad i något längre, blir inte tillfrågad om något längre. Ska något hända är det jag som får ta tag i saken. Jag säger inte att det är så det är, bara att det är så jag känner. Jag tror att om det fortsätter såhär så kommer jag tappa kontakten med mer än hälften av alla mina vänner. Och ärligtalat, det är ingenting folk kan skylla på mig. Jag har försökt, och jag försöker fortfarande men blir bara sårad gång på gång.
Jag ställer upp hit, och jag ställer upp dit. Men jag känner att jag inte får någon respons överhuvudtaget.
Allt det här kan vara en ren inbillning, men det är såhär det känns. Jag har försökt leva på motsatsen till hur det känns, men det är svårt ..

Jag säger precis som en vän till mig sagt; "tror du ensamhet kan dölja vad du känner? ..göm dig så får du ingenting"

---

Lita inte på han.
Jag är din vän.
Gör han så här en gång till mot dig så blir det mos av han.
Ditt hjärta är inget att leka med.
Han har sårat dig innan ge dig inte in i de här igen.
Tro mig han är falsk.
Lita på mig denna gången.
Jag älskar dig oerhört mycket.
Annars hade jag inte sagt det här.