josefin

Efter flera månaders psykisk misshandel av två personer jag trodde jag kunde lita på, så är jag på botten igen. Jag anförtrodde mig dem så pass mycket och flera gånger att jag tappat räkningen på hur många chanser de fått. Dum som jag är går jag och mår dåligt över det, är det mänskligt eller är jag bara dum i huvudet?

Och varför misshandla mig psykiskt? Efter dessa månader anser jag att fysisk misshandel är bättre och enklare att reparera. Du kanske får några ärr på din hud, kanske kan du aldrig mer gå ..men hur ska jag någonsin kunna lita på någons ord igen? Mitt psyke är förstört. Jag trodde jag var stark, men tji fick jag ..det värsta är att jag ändå har skuldkänslor mot de båda. Varför? Säg det, den som vet.

Önskar bara att det fanns något jag kunde göra för att få allt att bli bra igen. Jag kan förstöra, men då förlorar jag det lilla som finns kvar. Och jag har sagt det förut, men jag säger det igen - mina gränser är skrämmande, till och med för mig själv. Ibland har jag inga, ibland är jag kapabel till de mest sjuka, idiotiska och sårbara beteende som man kan tänka sig. 

 

Hur kan en person som jag ställt upp för till 110% totalt skita i mig såhär? Hur kan jag inte få minsta lilla uppskattning tillbaka? Hur kan jag inte få min del av kakan tillbaka? Jag har dragit en nitlott vad det gäller vän..

 

Aldrig har jag känt mig såhär ensam, aldrig. Hur mycket jag än pratar, vem jag än pratar med så försöker jag alltid få mig själv att låta starkare än vad jag är. Jag försöker få mig själv att framstå som världens mest känslokalla människa som någonsin vandrat i ett par skor. Well ..de som inte ser genom min fasad känner mig inte, de lyssnar inte, de ser inte och de bryr sig inte. Mina vänner försöker verkligen få mig att må bättre, de försöker hjälpa mig och ge råd samt dra ut mig på aktiviteter. Men jag tackar nej, eller så avbokar jag i sista sekund. Blir trött på mig själv ..

 

Och kvällarna är värst. Tårarna verkar inte ha något slut, de verkar inte ha några gränser. Än så länge har jag klarat mig från att gråta framför någon, men det är alltid akut när jag till slut är själv. 

Tro för fan inte att jag är en ängel. Det har jag aldrig påstått, och det kommer jag aldrig göra heller. Men så ensam jag känner mig nu har jag aldrig känt mig, jag känner mig ensam även om jag skulle vara i ett rum fullt av vänner som visar att de älskar mig för den jag är.

Jag känner mig vilsen, ensam, utelämnad och jag vet inte vart "hem" är längre. Jag vet inte vem jag kan lita på, vem jag ska prata med eller vart jag ska ta vägen. Jag har en lägenhet, men det är inte hem. Det finns ingen trygghet någonstans längre. Vart jag än vänder mig så är jag ensam. Jag är trött på svullna ögon, jag är trött på att köra runder på kvällar och nätter för att jag inte kan sova, för att jag inte vet vart jag ska ta vägen, för att personen jag vet hade kunnat hjälpa mig inte finns där.

Jag försöker må bättre, jag försöker vara glad. Ibland inbillar jag mig att jag bara mår dåligt för att försöka få må bra åtminstone en dag, men då händer det alltid någonting som gör mig påmind om verkligheten. 

 

Jag vet inte ens vad jag ska skriva ..dags att avsluta. Vi kan väl låtsas att jag aldrig blev född?