josefin

Det har hänt något den senaste tiden som gjort att jag är svag. Fruktansvärt svag. Känns som att hela min värld vänts upp och ner, snurrats runt och runt och till slut slängts ner för att låta mig leva i en enda stor röra. Vet inte vad jag gjort för att förtjäna att må såhär, eller leva på detta sättet. Denna ovisshet är fruktansvärd. 

Att inte längre kunna uttrycka mig i ord, eller få rätt på en enda mening är kämpigt för någon som aldrig haft problem med det innan. De som läst min blogg förut vet att jag aldrig haft svårt för att uttrycka mig på ett bra och någerlunda förståeligt sätt. Men just nu är allt fel. Jag kämpar mig upp. Jag kämpar för att bygga upp en ny starkare mur. Starkare än någonsin.

 

Sen sist jag skrev har det hänt en hel del. Både tråkiga och roliga händelser. Just nu orkar jag inte dra upp något av de, kanske nästa inlägg. Har tänkt mycket på bloggen den senaste tiden, tror det är dags för mig att börja skriva igen. Det har hjälpt mig förut, och kanske kan det hjälpa mig denna gången också.
Känner mig inte längre trygg någonstans. Tryggheten försvann för ett tag sedan, och nu söker jag ny. 

 

Förresten ..är det någon som tänkt på hur lätt det är att förlora en person man trodde var ens bästa vän? Hur lätt en person, man trodde sig känna utantill och innantill, kan ändras till det sämre på grund av en *? Är det någon som tänkt på att varje person ni möter idag, eller vilken annan dag som helst, faktiskt har ett förflutet med någon annan? Någon som kanske inte vill någon något ont, utan bara vara? Är det någon som tänkt på att man inte kan vinna något förrän man är beredd på att bli sårad? 

 

Jag har så mycket att skriva, så mycket att säga, så mycket att göra. Men det finns ingen tid. Jag har alltid en fot i luften för att vara beredd på att gå ifrån när situationen blir för jobbig.. det är min nya teknik. 

 

Och nu tog orden slut igen. Har planer på att fråga mr X om jag kan få en hel dag at his house, för mig själv. Där känner jag mig trygg, trygg från allt! Tvivlar på det, men det är värt ett försök. Hur många gånger har inte tårarna runnit på grund av det de senase månaderna?

 

Det känns som att det är dags att sluta skriva nu. Har inte sovit hemma på en vecka, men det känns som att det är dags att försöka vara ensam snart igen ..men det får gå en dag till, eller två. Ensamheten är värst, tryggheten känns alldeles för långt borta..

 

j.