med min "bästa vän" i tankarna.
Kategori: Min vardag.
Min bästa vän känns inte ens värd att bli kallad det längre, det är tråkigt för det är få jag känner att jag har både kul med, kan ringa dygnet runt och kan lita på till 100%. Dum som jag är så stannar jag ändå kvar där. Jag vet att han snart står själv igen, och då är det jag som finns där igen. Men tills dess ska jag stå på egna ben, bli sårad gång på gång och klara mig själv för att han inte får/kan umgås med mig. Visst, jag förstår att det är svårt att acceptera för personen man träffar att ens bästa vän är ett ex. Men varför ska bara ena parten kämpa och den andra ska få regler att följa?
Är det verkligen rätt att bara den ena ska kämpa för att ens bästa vän ska bli accepterad av en ny person? Ska det inte vara ömsesidigt? Är det meningen att en bästa vän ska lova grejer bakom ryggen på en ny person, för att göra mig glad? För att sen såra mig igen genom att skita i sitt löfte? Tredje gången gilt.
Jag brukade vara stolt över att kalla min bästa vän, för bästa vän.
Tyvärr har jag något gemensamt med min bästa vän. Vi har en katt gemensamt, och jag får inte längre träffa honom så som jag vill ..känner att jag börjar ge upp, men idag gör det fruktansvärt ont att veta att jag nästan helt och hållet gett upp något som jag skulle kunna dö för. Imorgon hämtar jag honom, och hur länge jag får ha honom återstår att se. En överenskommelse vi hade när vi beslutade att bästa vän skulle ha honom, var att jag skulle få träffa honom när jag vill. Förstår absolut hur löjligt det låter, men katten vi har tillsammans är min första katt. Första djuret jag skaffat efter jag flyttade hemifrån. Jag träffade honom varje dag förut, och trodde aldrig att jag skulle sakna honom så det gjorde ont ..men kan någon klandra mig?
Oh, I'm sorry. I forgot I only exist when you need something..
