josefin

Nu sitter jag här igen med fingrarna på tangentbordet. Så här har jag suttit i snart en halvtimme. Jag visste exakt vad jag skulle skriva när jag loggade in, jag hade byggt upp meningarna i huvudet, allt var perfekt. Men så fort jag ska få det skrivet så försvinner det. Det känns som att jag undermedvetet inte vill skriva för att inte kunna trilla tillbaka och läsa och bli påmind om hur långt ner jag fallit igen. FML.

 

Och ja, jag är i en svacka igen. En rejäl den här gången, igen, men jag känner även att jag är starkare än någonsin. Jag försöker dock, tyvärr, fortfarande vara alla till lags och jag läste någonstans att det värsta du kan göra är att försöka vara alla till lags. I slutändan är det du själv som blir sårad, vilket jag tror på. Jag är där, jag har varit här väldigt många gånger förr. För varje svacka jag hamnar i och tar mig ur, desto starkare blir jag. 

 

Jag har sagt många gånger de senaste dagarna att det är tur att Täd inte förstår vad jag säger, att han bara tror att jag är den som ger honom mat & vatten, kärlek och rensar hans bajslåda. Han hade hamnat på ett psyke för djur annars, stackars katt. Men jag är glad att jag har honom, oerhört glad. Jag vet inte vart jag hade varit nu om det inte hade varit för honom. 

 

Hur som helst så känns det inte som att jag kommer mycket längre med detta inlägget än så här, avslutar jag inte nu så finns det en risk för svammel och att inget nödvändigt blir nedskrivet. Därför avslutar jag nu och återkommer när min hjärna vill sammarbeta med mina fingrar och mitt tangentbord. 

 

Jag lyfter på hatten, bockar och säger adjö. Fuck off mtf.