josefin

Det värsta jag vet är att känna mig illa omtyckt av någon när jag inte vet vad jag har gjort personen. När personen inte kan säga vad som är fel när jag frågar är ännu värre, men man märker ändå att det inte är som det brukar. Då känner jag att jag ger upp och inte tänker fråga fler gånger, jag tänker inte låtsas som ingenting. Jag bara låter det vara som det är. Det är så det får bli. Det känns som att jag har lite viktigare saker att lägga min energi på för tillfället faktiskt.

Den senaste tiden har tanken slagit mig hundra tals gånger att jag väntar ett barn. Jag väntar alltså ett barn med mannen jag vill spendera mitt liv med. Jag väntar Daniels barn, jag bär på hans barn. Känslan är helt gudomlig och det går inte att sätta ord på det egentligen, jag kan bara göra ett försök.
Vi ska spendera vår framtid tillsammans för att göra livet tryggt och säkert för vårt gemensamma barn. Vi ska se henne växa upp, lära henne grejer, lägga ner tid och energi för att hon ska förstå vad som är rätt och fel.
Vårt gemensamma barn, mitt första barn, får en underbar storasyster som troligtvis kommer lära henne allt hon kan. Vi kommer få ett helvete när båda två är i tonåren, men åh vad jag längtar efter att få konfrontera dessa små busar. 
Känslan av att jag kommer ha min egen lilla familj att vårda om, och inte bara mig, Daniel, hunden & katten är stor ..det känns konstigt, men samtidigt är det en längtan jag knappt klarar av att hantera. Det är så mycket som ska inhandlas, planeras och göras innan lilla skruttan tänkt komma ut. Men det är också något jag tycker är jätte roligt, men samtidigt väldigt stressande.

Jag älskar min man och hoppas på att han vill leva sitt liv med mig, så som jag vill med honom. Trots alla bråk, tjafs och nästnintill slagsmål så vill jag inget annat än att ha honom vid min sida som mitt stöd genom alla beslut jag ska fatta och kommer fatta.

Daniel Nilsson, du är kärlek för mig. ♥